Biskop Eskil och stadens namn

När det handlar om biskopen Eskil och grundaren till stadens namn, är det mycket som är osäkert. Man vet inte med säkerhet när han anlände till platsen där Fors kyrka i dag ligger, men utgrävningar och forskning har visat att det handlar om 1000-talet. Platsen har i tidigare skrifter kallats Tuna by och hade i kraft av bördigheten kring Näria å, redan lockat till sig bebyggelse. Näria å är det tidigare namnet på Eskilstuna å.

 

Man vet att Eskil var en engelsk benediktermunk och missionär. Utöver detta, är mycket som finns skrivet om Eskil antaganden och slutsatser komna från utgrävningar och äldre skrifter. Tolkningar har gjorts av många och ett exempel är Sven Lundqvist som med sin skulptur vid Fors kyrka har visat att han tror Eskil kom med båt.

 

Kanske färdades Eskil hit med båt, kanske kom han ridande med sitt följe och sina ägodelar på klövjehästar. Med tanke på boendet och det uppdrag han kom för, tror man inte att han reste ensam. För att bedriva mission krävdes allehanda heliga böcker och ting. För att sätta bo och skaffa mat behövdes medhjälpare. Undersökningar som gjordes under Fors kyrka 1972 visar på brandspår efter en träbyggnad som med all säkerhet var S:t Eskils kyrka. Platsen var strategiskt vald, utifrån viktiga hedniska områden som behövde kristnas.

 

Man föreställer sig att Eskils mässande i kyrkan inte var något nytt för de kringboende. Det faktum att Eskil blev utnämnd till biskop visar påatt kristna församlingar redan fanns Mälardalen. För den skull innebar det inte att Eskils budskap togs emot med glädje överallt. Frid och försoning mellan människor? I dessa tider? Åtminstone kunde inte de hedningar som den här dagen höll offerfest i Strängnäs tänka sig detta.

 

Vad som egentligen hände när Eskil fick betala med sitt liv för det strafftal han höll i Strängnäs, vet man heller inte med säkerhet, men så här föreställer sig Ivar Schnell, landsantikvarie i Nyköping, att det kan ha varit att möta de inblandade strax efter mordet:

 

Jag sadlade hästen och red genom Trögden
och över Aspön. Vid Strängnässundet var
jag kvällen därpå, frusen och genomblöt.
Jag tutade i luren vid Lurudden, och färjkarlen
tog mig över sundet.Uppe på backen syntestemplet med sina
tjärsvarta väggar, och mellan taknockens
drakhuvuden glimmade det som en kedja
av guld.

 

Berätta nu, bad jag karlen som rodde
mig över. Hur gick det till? Var du med
själv?

- Det tror ja det, var skulle en annars ha
varit? Nej han, biskopen, var allt för framfusig,
och så gick det som det gick. Komma
till Strängnäs på stora blotet med bara tre
man, och så slå ner Tors beläte (avgudabild,
reds. anm.). Det kunde bara gå som det
gick.

 

Men vad hände? Biskopen kom således
till Strängnäs?

- Ja, hela tinget var samlat och stora blotet
pågick. Då kom biskopen. Han grep om Tors
beläte och skakade det, så yxan for ur handen
på guden. Det kunde vi väl lida. Så sa
han, att det var djävlar vi offrade åt, då vi
borde bedja till Vite Krist. Det kunde vi väl
också tåla, men så bad han att regn skulle
komma och släcka stora blotelden, och regnet
kom, men biskopen själv stod där torr. Det
kunde vi inte lida, för det var häxeri, och
så slog vi honom med stenar, och Kungen
dömde honom att dö för häxeriets skull.«

 

Enligt legenden skall biskop Eskils likfärd ha mötts av tjock dimma i närheten av biskopsgården och Fors. I höjd med den nuvarande platsen för Slottskolan, orkade man inte längre den tunga kroppen utan lät begrava Eskil. En kyrka byggdes på platsen till Eskils minne och denna övertogs på 1100-talet av Johanniterorden. Omkring kyrkan byggdes ett av Sveriges första kloster, samma kloster som sedermera fick ge plats för Eskilstuna slott.

 

»Ju mer jag närmade mig Tuna, ju
tydligare blev spåren i ridstigen av att folk
hade färdats fram. Förundrad steg jag
av hästen och gick upp på backen, och jag
kände strax igen några som följt Biskopen.
Jag gick fram till en av dem: Vilken
olycka, sa jag.
- Kanske, kanske inte. Aldrig har Herran
verkat så starkt som genom Hans död. Ser
du mannen, som sliter så hårt med stenen
där borta? Det är spåmannen Spåbodde.
Det var han som började dråpet. Nu är
han en av de ivrigaste att bygga Herran
ett tempel.

 

Ska ni bygga ett tempel av sten? Det
har ingen försökt förut.

- Det önskade Han, men vi tordes aldrig
på det. Vi byggde av timmer, som vi var
vana. Vi byggde i Vallby, Hammarby och
Sundby, ja också i Ekeby stod det ett timrat
hus åt Herran, men t.o.m Hans egen
kyrka var bara av trä. Men Han önskade
före sin död få se ett stentempel resas,
sådant som han sett hemma i England. Ett
tempel av sten, men vi tordes aldrig på det.

 

Men nu törs ni, och nu har ni redan
samlat mycket sten till bygget, men
varför bygger ni här?

- Det var om kvällen, då vi kommit med
hans döda kropp hit, då blev den oss så
tung, att vi inte kunde fortsätta utan
somnade i den ljumma kvällen. Spåbodde,
som då var med oss, hade en dröm. Vite
Krist kom till honom och sa: Här skall ni
bygga en kyrka åt Honom, och den kyrkan
skall vara av sten.«

 

Text: Annelie Nyström